Igår blev det ju givetvis lite vader på gymmet, och även en del marklyft. Efter jobbet så tog jag 5km vilket var rätt tufft efter ett sådant gympass.
jag stack när klockan stod på 05:49
Första km gick bra men kände av att korsryggen var trött efter marklyften tidigare på dagen. Km nr 2 börjar jag gnälla rätt ordentligt och funderar på den ena och den andra anledningen varför det inte går bättre i löpningen.
Km n3 jag vill bara ge upp, inte bara dagens runda utan hela mitt löpar mål. Inbillar mig att min kropp kräver för mycket syre att det är därför det inte går. Skitsnack.
Km 4 Inbillar mig att jag börjar få håll känner efter lite extra, jo lite håll finns det nog. Ska jag nöja mig med 4km och varva ner sista?
Km nr 5sista km.
Här har jag alla tankar positiva som negativa. Jag är på väg att slå av på tempot flera ggr. Försöker intala mig själv att slår jag inte av så kommer knät att rasa. Ryggen är så enormt trött så den orkar knapp hålla mig uppe, mina vader har domnat för längesen och det enda som jag märker är riktigt vid liv i kroppen det är min andning. Herre jösses vad jag flåsar. Slutar med att jag springer hela vägen hem och jag har betat av exakt 5km och klockan på ugnen säger 06:11
Inte en aning vilken den faktiska tiden blev eftersom jag inte vet sekunderna varken när jag startade eller när jag kom fram. Det jag vet är att jag fick mig en jävla match mot mitt eget psyke, där jag själv till slut stod som segrare. Tuff match.
Tänker ofta på det i gymmet. Man surar ihop och får lite fri spel och orkar helt plötsligt lyfta vikten som håller på att döda en 3 ggr till. Det har ingenting att göra med att man får superkrafter, det är den psykologiska biten. Tror att man kan ta sig frammåt nått fruktansvärt om man kan kontrollera detta till 100%.
Efter jag hade sprungit så satt jag och funderade på om jag skulle ge upp mitt 5km mål eller inte. Bestämmde mig för att, ge upp gör jag när jag går sönder.
Tuffar till mig och intalar mig själv att man kan vara både stark och snabb. 5km under 20min. Bänkpress 140kg och marklyft 180kg. Allt detta ska klaras av på samma vecka bestämde jag mig för.
Det betyder att jag kommer behöva vara starkare än vad jag är nu på en lättare vikt och ett par minuter snabbare på 5km.
Går garanterat. Träna smart och lägg psyket i en glasburk så länge
jag stack när klockan stod på 05:49
Första km gick bra men kände av att korsryggen var trött efter marklyften tidigare på dagen. Km nr 2 börjar jag gnälla rätt ordentligt och funderar på den ena och den andra anledningen varför det inte går bättre i löpningen.
Km n3 jag vill bara ge upp, inte bara dagens runda utan hela mitt löpar mål. Inbillar mig att min kropp kräver för mycket syre att det är därför det inte går. Skitsnack.
Km 4 Inbillar mig att jag börjar få håll känner efter lite extra, jo lite håll finns det nog. Ska jag nöja mig med 4km och varva ner sista?
Km nr 5sista km.
Här har jag alla tankar positiva som negativa. Jag är på väg att slå av på tempot flera ggr. Försöker intala mig själv att slår jag inte av så kommer knät att rasa. Ryggen är så enormt trött så den orkar knapp hålla mig uppe, mina vader har domnat för längesen och det enda som jag märker är riktigt vid liv i kroppen det är min andning. Herre jösses vad jag flåsar. Slutar med att jag springer hela vägen hem och jag har betat av exakt 5km och klockan på ugnen säger 06:11
Inte en aning vilken den faktiska tiden blev eftersom jag inte vet sekunderna varken när jag startade eller när jag kom fram. Det jag vet är att jag fick mig en jävla match mot mitt eget psyke, där jag själv till slut stod som segrare. Tuff match.
Tänker ofta på det i gymmet. Man surar ihop och får lite fri spel och orkar helt plötsligt lyfta vikten som håller på att döda en 3 ggr till. Det har ingenting att göra med att man får superkrafter, det är den psykologiska biten. Tror att man kan ta sig frammåt nått fruktansvärt om man kan kontrollera detta till 100%.
Efter jag hade sprungit så satt jag och funderade på om jag skulle ge upp mitt 5km mål eller inte. Bestämmde mig för att, ge upp gör jag när jag går sönder.
Tuffar till mig och intalar mig själv att man kan vara både stark och snabb. 5km under 20min. Bänkpress 140kg och marklyft 180kg. Allt detta ska klaras av på samma vecka bestämde jag mig för.
Det betyder att jag kommer behöva vara starkare än vad jag är nu på en lättare vikt och ett par minuter snabbare på 5km.
Går garanterat. Träna smart och lägg psyket i en glasburk så länge
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar