idag var det tveksamt om jag skulle hinna springa nått överhuvetaget, men det löste sig ganska bra.
Jag har sån enorm vilja inom mig en sanslös envishet och en glöd som är hetare än helvetet.
Det blev sen träning idag så jag valde löpbandet framför mörka hala grusvägar. Tanken var att jag skulle springa 15 km men det trodde jag nog inte på själv. Startade på 11km/h första 5km och sen höjde jag till 11,5km/h i yttligare 16km. Japp jag sprang samanlagt 21km(halvmara). upp till 13 km så gick det riktigt bra sen började det märkas att det var rätt lång man hade sprungit. Benen och kroppen klarar det bara man kopplar bort hjärnan. Med 300 meter kvar att springa så kommer av nån andledning tårar, försöker att hålla tillbaka detta för att inte tappa fokus sista metrarna. När jag är i mål bara brister det för mig. Jag stor tjuter med ljud. Vet inte varför jag gör detta. Antingen är det för att jag är så stolt över mig själv, eller för att kroppen är egentligen slut för längesen och det brister för att det är så skönt att det är över. Jag vet inte men brast gjorde det.
Hadde aldrig klarat detta utan ett löpband som tvingar mig att springa även fast kroppen inte orkar. Nå vad blev tiden? 1 timma 51minuter och 10 sek. klarar jag samma tid i göteborg så kommer jag vara riktigt stolt.
Nu blir det soffläge
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar